Vad betyder lycka för dig och mig.
Oavsett om du är kille eller tjej.
Lycka kan vara en solig dag
Eller att veta att du är du och jag är jag.
Lycka kan vara en hemlighet som ingen annan känner till eller vet.
Lycka kan också vara att sola på en strand.
Eller att vandra tillsammans med den man älskar,hand i hand.
Lycka kan vara att få sova ut,
en dag då man har jobbat och är trött och slut.

Tusen röda rosor på en sten.
Träden blåste vinden ven
En ensam fågel satt på en gren.
Borta är den du höll kär.
Men en gång fanns du här.
Du var en skämtsam själ.
Och ville alltid alla människor väl.
Jag minns dina roliga skämt,
som fick mig att skratta allt jämt.
Jag saknar dig varje dag.
För du gjorde mig alltid så himla glad.
Varför var du tvungen att lämna mig.
Jag hann ju aldrig säga hur mycket jag älskade dig.

Jag hade en liten vän en gång.
Det var en mycket liten mus.
Som var kväll ville leva bus.
Han kröp under min säng.
För där var det lätt terräng.
Sen på natten kom den spräckliga katten.
Som försökte att få fatt den.
Men det gick inte så bra.
Äsch nu får det va ! Sa den spräckliga katten.

Men så plötsligt en kväll när hon inte var berädd.
Stod musen klädd,i svart kostym.
Och i fickan stack det upp en vit plym.

Varför är Du nu plötsligt så fin.
Med en sådan glad min.Frågade katten.

Det är för att jag ska träffa min mäfinfjälla och vi ska gå på stadens fina operakälla,sa musen.
Och vände på klacken.
Där stod nu den förvånade katten.Och hade inte förstått ett skvatt än!

Du är tusen vindar över sjön.
Du är silverglittret över snön.
Du är solsken över mogen säd.
Du är stilla regn i höstens träd

Molnen svävar bort.
En gång kommer Du och jag att bli till stoft.
Livet är dock ändå ganska kort.
Och Vi med den kommer att försvinna bort.
Vad kommer egentligen att ske med vår planet.
Jag tror inte det är någon som vet.
En gång kommer det nog en asteroid och landar på vår jord.
Och då förvandlas vår planet till en enda stor eldstod.

Det var kallt och halt på vägarna i hela landet.Därför tog jag det extra lugnt när jag var på väg hem den där kvällen för ett par år sedan.För jag hade många långa mil att kuska fram på,på både stora och små vägar.Jag hade varit hos min pojkvän som bodde ganska långt ifrån mig, i en vecka,eftersom vi inte kunde ses så ofta.

När jag skulle åka hem den kvällen var himlen täckt av stjärnor.När jag var liten mindes jag att jag alltid kände en underlig rädsla och tomhet inom mig varje gång jag såg upp mot stjärnorna.Och den känslan fanns kvar även nu när jag var äldre.

Vi stod där vid uppförsbacken av min pojkväns tomt.Nedanför backens slut låg den lilla röda trävillan som han en gång själv byggt tillsammans med sin far.Och bakom den låg en liten vacker insjö.På dagen var det en idyllisk syn.Men just nu ikvällens kalla mörker,tedde den sig väldigt kuslig.Dess hus och sjö blev med ens väldigt spöklik.Ännu mer spöklik blev sjön när jag plötsligt kom att tänka på det min pojkvän hade berättat för mig ,när vi en dag under veckan som gått,hade suttit och ätit lunch hemma hos honom.Medans vi åt pizzan i hans mysiga kök,vars köksfönster vätte ut mot den lilla insjön bakom huset.Berättade han med stor inlevelse om en sägen som förtäljde att,för flera sekel sedan,det var när varken du eller jag var född,sa han.Skedde det ett mord på andra sidan sjön,bortom skogen som låg bakom denna sjö.Då på den tiden bodde det en skogshuggare och hans klena fru i en liten trästuga som var igenvuxen,näst intill.För ingen av dom orkade sköta trädgården.För dom var båda så gamla och skrala.Men så plötsligt en kväll när skogen sov och allt med den.Hördes det ett gällt skrik som skar som en kniv genom tystnaden i skogen,den natten.Och skriket kom just från den lilla stugan som låg helt ensam och öde,inte så långt ifrån den här sjön som min pojkvän just nu satt och berättade om.Som han dessutom nu bodde vid.Jag tänkte i mitt stilla sinne"att han vågar bo vid en sådan sjö där det en gång hade skett ett mord".För skriket var ju ett rop på hjälp. Det förstod ju vem som helst.Någon blev ju mördad av någon denna kusliga natt.Denna natt för flera sekel sedan.Endel säger att det var den gamla kvinnan som blev nerslängd i vattenbrunnen intill stugan,av gubben sin.Men ingen vet så noga.För sägner är ju sägner.Men dom är ju ändå kusliga, tänkte jag,där jag satt och försökte njuta av min pizza som hade svalnat för länge sedan eftersom jag knappt fått i mig en munsbit,då han berättat om den kusliga sägen.

Nu stod vi båda i kvällsmörkret och skulle ta farväl av varandra för ett tag.Vi hade stått på grusbacken intill min bil en stund.Så nu frös jag om mina tår.Men inget värmde så bra som hans kram.Sedan for jag iväg med min bil.På den tiden var inte bilen vit.Då var den svart och av en större modell och säker.Tur var väl det när jag nu skulle vara tvungen att kuska fram så många mil hem.Och nu var jag på väg.Vägarna var nästan toma på trafik.Bara jag kom åkandes.Det kändes kusligt och olustigt av någon anledning.Dom enda som gjorde mig sällskap på vägen var stjärnorna.Dom som jag var rädd för.Men det fick väl gå,tänkte jag.När bränslemätaren visade på sista sträcket,blev jag orolig.Och kände att jag var tvungen att snart hitta en bensinmack.Jag åkte en stund till.Plötsligt såg jag en obemannad bensinmack.Vad bra tänkte jag.Och blinkade till höger.Och svängde in.Bensinmacken låg ensam och öde.Och vägen var tom på bilar.Inte en själ fanns i närheten.Bara skogen och stjärnorna tycktes bli mitt enda sällskap den här natten.Kvällen hade övergått till midnatt.Alla sov...utom jag och stjärnorna.Jag klev ur bilen.Snön knastrade om skorna när jag klev ur.Det var kallt.Runt omkring låg bara en ödslig snötäckt skog.Nej fy,tänkte jag i mitt stilla sinne.Jag måste tanka snabbt.Men det tog sin lilla tid att få tanken full.Medans jag stod där och väntade på full tank.Hörde jag plötsligt ett gällt skrik.Jag blev kusligt rädd.Tittade mig snabbt omkring,men såg inget annat än skogen.Skriket hördes igen.Denna gång hörde jag att det inte bara var ett skrik.Det var ett rop.Någon långt där inne i skogen skrek"hjäälp"!Ropet lät väldigt ynkligt.Usch tänkte jag.Nä fy,jag vågar inte stanna en minut till.Kanske jag ändå hade blivit galen av sägnen som jag fått höra av min pojkvän.Jag hoppade in i bilen och for vidare.Vid det här laget hade jag hunnit bli kissnödig.Men vem hade inte blivit det,när man blivit så uppskrämd av den brutna tystnaden i skogen,som jag,tänkte jag.Men nu skulle jag bara köra raka vägen hem.Och inte stanna en enda gång mer under den här resan.Bara hem till tryggheten och hamsterhonan som fått sina sju små ungar under tiden jag hade varit borta.Det var verkligen en spännande upplevelse,att se dom nyfödda ungarna i buren.Det var annat än den otäcka sägen och det kusliga ropet på hjälp i ödemarken,vid bensinmacken ,tänkte jag den kvällen då jag krupit ner under mitt sköna täcke och släckte lyset...

Det var söndag. För vissa var det som vilken söndag som helst. Men inte för ulltussen, som hade haft svårt att somna kvällen innan. För hon visste att imorgon var det hennes 4-årsdag.Och matte hade sagt att ulltussen skulle få fattiga riddare på sin födelsedag.Fattiga riddare, vad var det, tänkte ulltussen och funderade på det halva natten. Men, tillslut somnade hon.Hon sov gott, när hon väl hade somnat.

På natten drömde hon att hon vandrade på en landsväg någonstans, hon visste inte riktigt vart?det var i varje fall en tidig sommarmorgon i det vackra landet. Plötsligt fick hon syn på något en bit bort på ängen, som låg längs med den grusväg hon nu vandrat på. När hon kom lite närmare såg hon en brun häst och bredvid hästen som betade på ängen, satt en ung man. Han var klädd i riddarutrustning. Han såg ut att vara ledsen. Ulltussen skuttade fram till den till synes sorgsna riddaren. Och frågade varför han såg så sorgsen ut."Det ser ut som att du har sålt smöret och tappat pengarna",sa ulltussen. Då tittar riddaren upp för första gången på henne, sedan ulltussen upptäckt honom, och såg förvånat upp på ulltussen som nu var framme vid riddaren, och sa ? ack, om du visste hur fattig och ensam jag är och utan mat i flera dagar. Och om du bara visste hur många dagar och nätter som jag har spillt ut med att ha vandrat med min häst här på livets oändliga vägar, utan att ha hittat det jag söker, sa den sorgsna riddaren och fortsatte att tugga sakta på sitt långa grässtrå.

Sedan lade han sig på gräset och kikade försiktigt upp mot den varma solen och den ljusblå himlen som låg som en slöja över det vackra landskapet. Ulltussen lade sig också ner bredvid riddaren och nosade på gräset med sin blöta nos. Och efter en kort stunds tystnad frågar ulltussen försiktigt vad han hade letat efter i så många dagar och nätter. Riddaren fortsätter att blicka upp mot himlen men slutade att tugga på sitt grässtrå för en stund, och sa ?ack, kära lilla vän, jag letar efter lyckan?. Jaha! Svarar ulltussen och skuttade upp och satte sig på baktassarna. Men den finns ju överallt omkring oss, sa ulltussen och tittade på riddaren, och log. Jasså?gör den sa han förvånat. Så då menar du att jag har slösat bort mina unga dagar på att leta efter något som redan finns hos mig utan att jag har lagt märke till det?? Ja så är det?, svarade ulltussen och sa sedan, i morgon är det min födelsedag och du får väldigt gärna komma på mitt kalas. Så slipper du känna dig så ensam och olycklig mer. ?Ja, gärna? sa den sorgsna riddaren, som nu helt plötsligt inte alls var sorgen längre, eftersom han fått en sådan söt liten vän som ulltussen och just hade blivit bjuden på fint kalas.Sedan slog dom följe. Och ulltussen föreslog att hon skulle visa riddaren vart hon bodde. Så dom började den långa vandringen hem...

Söndagen kom och ulltussen vaknade och fick ett avlångt paket av sin matte med två röda rosetter på i ändarna och en bamsekram och en puss på sin blöta nos. Undra vad det kunde vara i paketet,tänkte ulltussen och viftade glatt på sin vita yviga svans,det var ett litet hundben...på eftermiddagen satte sig ulltussen i hallen och väntade på sin fattiga riddare medans matte höll på i köket. Snart var det dags att äta.Men någon fattig riddare dök aldrig upp..bara på tallriken.Och den smakade allatiders riddare..!

En gång för länge sedan när världen fortfarande var oskyldigt ung.Och jag med den.Älskade jag att klippa och klistra och måla.Precis som alla andra barn älskar att göra när dom är små.

Det var kväll.Tusentals stjärnor skådades på den mörka himlen.Som så många kvällar förr.Men den här aftonen skiljde sig från andra aftnar. Ni kanske undrar varför.
Jo,för det var nämligen Julafton.Då alla barns ögon tindrar som mest.
Jo,det kan ni tro att dom gjorde på mig just den kvällen,då jag öppnade julklappen och fick se den finaste julklapp jag någonsin hade sett,tyckte ju jag då,på den tiden.Då man blev glad för ingenting,tycktes det....
Målafärg och penslar låg i det andra lilla paketet.
Nu skulle det målas,tänkte jag.Och tiden skulle flyta på snabbt.När man har något roligt att pyssla med går ju alltid tiden snabbt,upptäckte jag snart trots att jag var liten och tappad bakom en vagn.

Och det gjorde den,tiden gick.Dagar blev till månader och månader blev till år.
Men så en dag då jag plötsligt befann mig i framtiden,kom det plötsligt en dag en trend,som sa att man kunde köpa "vuxenmålarböcker" i bokhandeln.
Och så en härlig Julaftonsmorgon fick jag en sådan vacker målar bok i min ägo,av min äldsta dotter,på självaste Julafton.Och i den kunde fantasin åter få flöda och få liv i alla dess färger igen,som förr i världen.Så jag "klev in i den förtrollade skogen" en eftermiddag då jag inte hade någonting att göra.Och så vitt jag vet,är jag kvar där än...