Det var maj och solen sken.
Det var mig Seraphim Lindhey som han med stort H sprang efter,den dagen då jag skulle till Ica och handla.
Eftersom det var en så varm och skön dag bestämde jag mig för att låta bilen stå och gick i stället.

Jag Seraphim hade kommit halvvägs till Ica och var precis vid rondellen som så här års var full av vackra blommor som hade vuxit upp och slagit ut.
Det var så vackert att se.

När jag just hade korsat över vägen vid rondellen,kom han.
Med andra ord så sprang han efter mig med andan i halsen.
Jag blev förvånad för det såg så märkligt ut.
Så jag stannade och såg på han.
Det var en lång och reslig man ganska så mycket äldre än jag själv.
Nu hade han stannat ett par meter ifrån mig.
Det första han gjorde var att fråga ut mig typ hundra frågor.
Personliga frågor,privata,vart jag bodde,om jag var singel bla bla bla.

Jag tänkte "gör man så nu förtiden".
Jag svarade på det mesta förutom vart jag bodde.
Det visade sig att han bodde bara ett stenkast ifrån mig.
Och han fick ju ändå snart reda på vart jag bodde.
För en dag en tid senare stötte vi på varandra och då följde han mig nästan ända fram till min bostad.Tokfan
Efter den dagen blev det vi två.
Han var trevlig och snäll och väldigt attraktiv.
Jag brydde mig aldrig om åldersskillnaden.
Det är bara siffror.

Tiden gick.En dag sa han att han hade bokat ett mysigt rum vid Vätterns strand över en natt.
Vi åkte dit åt god mat,tog mysiga promenader.m.m typ.
Den kvällen på hotellrummet tog han fram förlovningsringarna.
Jag hamnade i chock!
Det var jag inte alls berädd på.
Jag svalde och och sa "men ooj"!
Sen fick jag inte fram ett ord mer.
Men nu var vi förlovade.
Men den kärleken skulle inte vara många år.

Vi sågs väldigt ofta eftersom vi typ bodde grannar.
På gott och ont.
Med tiden visade det sig mer och mer hur knäpp han var.
Men det första året löpte ganska smärtfritt förbi.
Jag fick reda på att han just hade skilt sig och hans son hade dött av en överdos.
Så han mådde väldigt psykiskt dåligt.
Och det var just den smärtan han belastade mig med.
Hans sorg och hans hat mot sitt X fick jag ta.
Jag mådde skit.
Men eftersom jag hade börjat älska honom tog jag bara emot hans skit som han bar på.
Jag skulle ha lämnat honom tidigare än jag gjorde.

Trots det hade vi mycket mysigt ihop och upplevde många fina stunder och roliga resor tillsammans.
Dom stunder då han mådde lite bättre.
Men hans elakhet exalterade.
Och han visade sig vara en riktig "velpick".
Hans velighet gjorde mig väldigt osäker.
Och hans psykopatiska personlighet gjorde mig illa.
Så jag övervägde starkt att lämna honom.
Jag frågade honom en vinterdag "älskar du mig verkligen,vill du att vi ska fortsätta ihop"?
Då svarade han "vad tycker du?"
Asså va är det för jäkla svar!
Jag blev förvirrad.
Vad skulle jag göra,lämna honom eller stanna kvar.
Vi satt hemma hos honom och fikade en dag.
Det var i Februari.

Jag hade varit inne på Facebook och då hade en av mina X kontaktat mig.
Han var lastbilschaufför.
Han hade nyligen fått sitt körkort som lastbilschaufför och hunnit jobba i Norge som lastbilschaufför och bott i husvagn där nåt år eller två.
Som en annan kuf,typ.
Men en gång för länge sedan lärde vi känna varandra.
Vi blev väldigt kära.
Jag älskade honom otroligt mycke.
Han var snygg,charmig,trevlig,rolig och i min ålder.
Men han var knepig.
Men hans charm övervägde allt annat.

Vi hade börjat chatta på Facebook ett par gånger.
Jag försökte nu ge mannen som jag träffade vid rondellen,som hette Stellan,en sista ärlig chans åt kärleken.
Men han tog den aldrig.
Skyll dig själv då,tänkte jag.
Men kom sen inte och ångra dig.
För då är det försent...tänkte jag för mig själv.
Velpick som han nu var så tog han inte mot chansen.

Jag Seraphim och mitt X Johnny chattade allt oftare med varandra på Facebook.
Och en dag kom han till mig.
En tid efter stötte jag på Stellan.
Jag var ärlig mot han,som vanligt.
Sa att jag träffat en ny.
Då plötsligt "vaknade Stellan till liv",den jäkeln!
-Va !utbrast han och jag märkte direkt att han ångrat att han velat som en annan stor "velpick" när jag gav honom chans att fortsätta vår relation.
Idiot,tänkte jag.

När våren kom detta år kom även Johnny...allt oftare.
Till slut flyttade Johnny och jag ihop.
Det var då allt helvete började mellan mig Seraphim,Stellan och Johnny
Det blev ett triangeldrama av högsta rang....iallafall gör mig.
Jag hade varit med om andra triangeldraman tidigare.
På grund av min jävla skönhets skull.
Men,det här tog knäcken på mig.

Eftersom nu Stellan nästan bodde granne med mig stötte han ju på mig och Johnny då och då när vi var ute.
Han blev mer och mer,jag vet faktiskt inte vad han blev,förbannad,besviken,hatisk och otroligt jävla cyniskt svartsjuk.
Svartare sjuk har jag aldrig varit med om någon som har blivit.

Tiden gick.
Jag Seraphim och Johnny såg Stellan oftare och oftare smyga omkring utanför mitt hem så fort kvällen kom och mörkret hade lagt sig.
En höstdag på förmiddagen skulle jag Seraphim och Johnny ta bilen och iväg någonstans.
Då hade någon virat in en liten lapp i en tjugosedel och skrivit "buksvåger".
Vi bara kollade på varandra och garvade.
Men egentligen var det ju inte så jävla kul.
För man visste ju vem som gjort det.
Stelkan den svartsjuke.

Det var kväll och jag Seraphim och Johnny satt vid matbordet och åt.
Ute var det mörkt.
Men gatlyktorna lös upp mörkret.
Då såg jag en mansgestalt mellan huset och kullen till behandlingshemmet utanför.
Han bara stod där och i sina båda hände framför nyllet höll han sin jävla kikare och stirrade in i mitt upplysta kök.
Vilken jävla dåre utbrast vi båda! Fy fan.
Hur sjuk får man vara..!
Känslan blev jobbigare och jobbigare.
Nästa kväll när vi båda satt och åt stod han gömd bakom ett äppelträd med sin hund som ju då inte hade gömt sig.(hahaha) uppe på kullen vid behandlingshemmet.
Och lotsades vara osynlig.
Men va fan visst såg man att någon stod där bakom och häckade i dunklet.
Det var ju så uppenbart och dessutom när hundskrället stod bredvid och glodde.
Hur knäpp får man vara...!
Jo Stellan den svartsjuke.

Tiden gick.Några år senare avtog galenskaperna från Stellan den svartsjuke.
Istället tog något annat vid och fick fäste i mitt liv.
Som om livet aldrig kan få vara bra någon jäkla gång.
Iallafall inte för mig Seraphim Lindhey

Vi hade nu varit ihop snart tre år.
Jag Seraphim och Johnny den charmige.
Men med tiden insåg jag att"man inte kan lära gamla hundar att sitta"!
Jag Seraphim,min idiot hade hoppats på att den mannen som jag en gång blev idiotkär i som trots allt även då hade sina fel och brister aldrig någonsin skulle komma att växa upp och bli mindre ego.
Eftersom Johnny den charmige var ett ensambarn och under i stort sett hela sin uppväxt bott ensam med sin eftergivna morsa.
Som gett honom allt typ.
Plus ett stort ego,gav hon sin charmiga son.

Tre år hade paserat.
Stellan den svartsjuke drog sig allt mer bort ifrån mig eller oss.
Tack gode gud för det.
Men Johnny hade övertagit hans galenskaper och fortsatte att förstöra min vardag med sitt ego.

En dag orkade jag inte längre.
Jag kände "nu har jag fått nog".
Jag vill inte ha nån mer idiot i mitt liv.
Jag Seraphim Lindhey var totalt slut i kropp och själ.
Det kändes nästan som att någon hade "slängt in mig i väggen"
Men det hände ju faktiskt också att jag i princip blev.
Av Johnny den charmige.
Med tiden visade han mer och mer sin manliga styrka mot mig.
Jag,lätt som en fjäder hade inte en chans.
Men jag klarade mig undan några blessyr,
Men bråken gjorde mig så trött.
Jag orkade inte med han längre.
Jag var tvungen att lämna han.
När rätt tillfälle dök upp.
Så enkelt var det.

En sensommar hörde jag ifrån mina vänner från mitt förra jobb.
Lars och Petra.Dom tyckte att det var länge sedan vi setts och att det nu var på tiden att vi skulle umgås.
Så vi bestämde att vi alla fyra skulle ha en liten grillfest ihop.
Någon dag när vädret tillät.
Vi bestämde på lördagen den veckan.

Men den lördagen kom att bli den regnigaste dagen den sommaren.
Typiskt bara för att vi sa att vi skulle grilla då!
Men vi träffades andå som vi hade bestämt.
Och grillade ute på Lars och Petras lott utanför stan.

Det kunde ha blivit trevligt.
Men det blev aldrig så.
Han,Johnny den charmige sabbade hela festen med sin fylla och sitt skryt.
Jag ville bara åka hem.
Han fick Petra aspackad.
Jag och Lars,körde ju.
Johnny den charmige skröt och lurade i Lars och Petra att bjuda dom på en resa till sammans med mig och Johnny,vi fyra till Kanarieöarna.
Fy fasiken för den resan.
Nä tack den resan kan han ju göra i sin vilda fantasi.
Men inte med mig,Seraphim.
Jag vet hur han är och hur han kan blir.
Bakom sin charmiga mask.

Regnet tilltog och det hade dragit ihop sig till kväll.
Det vart inte direkt sent eller så eftersom vi startade festen rätt tidigt.
Och jag Seraphim var nu vid det här taget trött och tyckte Johnny hade blivit granska dryg och jobbig...som vanligt.
Till slut bestämde vi oss för att avsluta grillfesten.
Vi åkte hem,jag och Johny.
Till Johnnys lya ett kvarter bortom min bostad.
Jag hade ju då tagit med mig min hund hem till honom.
Innan vi åkte hem till han bad han mig att gå in på Ica och köpa mer öl.
Okej då...tänkte jag.
Och vi satt nu i Johnnys lya.
Han Johnny den charmige aspackad och dryg och jag Seraphim och min lilla hund och tjabblade om festen och allt.
Och nu vid det här taget hade Johnny helt plötsligt blivit arg på mig utan orsak.
Vad fasiken hade jag gjort eller sagt till honom.
Just ingenting alls.
Jag hade bara "setat" där i hans soffa och lyssnat på hans dryghet.
Sen kom orden.
Dom avgörande förbaskade orden ur hans mun
-jag ska vara elak hela kvällen!
Ja ba' va!
Tänkte jag,jaha..ok!
Men jag bara tänkte så.
För jag tänkte att nu är stunden inne.
Den rätta stunden hade kommit då jag skulle avsluta allt mellan oss för evigt.
Och så skulle det bli.
Och så blev det.

Min plan och strategi den kvällen var att bara hålla mig stencool.
Lugn asså.
Inte som han,dryg och knäpp.
Jag visste att strategin skulle funka.
Jag kände det inom mig.

Medans han gick omkring i sin lägenhet och pladrade på och skrek och gormade om hur knäpp jag var och alla mina polare och bäljde i sig sin jävla folköl som han nu till slut blivit full på efter typ dryga 20 stycken,vad vet väl jag.
Satt ju inte och räknade antalet.
Så satt jag bara där och försökte att hålla mig kolugn.
Sedan sa jag till han
- Du jag går bara ut med min hund för hon behöver pinka.
Jackan hade jag aldrig hängt av mig,med flit.
Så jag hade bara mina dojjor att slänga på mig.

Lustigt nog,opponerade han sig inte över att jag drog ut.
Vilken lättnad!
I vanliga fall...asså om det inte hade regnat,hade Johnny helt klart inte stannat kvar inne då jag gick ut.
Eftersom han hade sånt jävla kontrollbehov.
Men inte ikväll...för utanför föll regnet(som den tid han gett mig)
Och regnet blev min räddning!

När jag väl kommit utanför hans lägenhet tog jag upp min hund i famnen och sprang för livet mot min räddande bil.
Och smällde igen bildörren och for hem.
Och sprang in,låste dörren om mig.
Och försökte hålla mig gömd ett helt jäkla halvår.
Jag lyckades.
När hösten kom hörde han av sig en dag på mobilen.
Bad att få ta sin hoj som stod i mitt garage.
Eftersom jag inte ville möta honom lät jag garaget stå olåst till han kom.
Johnny den charmige jäkeln.
Som jag aldrig mer skulle träffa öga mot öga....punkterade då mitt ena vinterdäck på bilen som stod uppstaplade i garaget...som tack typ.

Det var sen höst.Jag Seraphim var ute den dagen och rastade min hund.
Vem kom...om inte Johnny den charmige åkandes i sin blodröda combi.
Sakta körde han upp jämter mig.
Jag fick panik,men visade det aldrig.
Jag blev rädd.Hur skulle jag hinna springa hem till min lägenhet och gömma mig.
Dessutom hade jag ju min kompis Putte i mitt garage,som höll på att fixa en grej på min bil som behövdes bytas.Fick Johnny se att jag hade en manlig kompis hos mig skulle han väl bli rasande,trots att varken Putte eller Johnny var ihop med mig.
Men jag visste att det skulle gå illa.
Så det enda var att bara gå vidare med hunden.
Jag svängde av mot en tvärgata till höger mot prästens hus.
Sedan gick jag hela gatan ner med Johnny efter mig i sin bil.
Han sa
-kan vi inte vara vänner.
-ok hatar du mig så hatar jag dig.
Jag svarade aldrig,utan bara gick sakta fram mot det sista huset på den gatan.
Väl framme stannade jag för hunden behövde "baja."
Johnny stannade jämter mig.
Backade med bilen när jag tog några steg bakåt.
Bara för att ha kontroll över mig och situationen.
Plötsligt kommer ägaren till det sista huset på gatan ut.
Han ropar vänligt
-behöver du hjälp?
-Jaa sa jag Seraphim högt!Kan du säga till han i bilen att dra!
Mannen ropar tillbaka
-kom in så får du en kopp kaffe!
Jag tackar genast ja.
Samtidigt som jag ser Johnny rivstarta och sticka iväg med bilen.
Tog av vid första tvärgata och var borta.
Det första jag tänkte var,vilken änglavakt !!
Väl där inne höll frun på att laga potatisgratäng.
Hon bad mig stiga in i huset.
Sedan frågade hon om jag ville ha kaffe.
Jag tackade ja!
Vi slog oss ner i soffan och drack kaffe och åt "aftereight" och pratade.
Jag tackade henne för deras änglavakt efter nån dryg halvtimme.
Sedan gick jag fort som fan hem.
Jag såg aldrig Johnny mer den dagen.

December var här.
Hans lägenhet stod nu tom.
Snart skulle någon annan flytta in där.
Och Johnny hade flyttat ifrån stan.
För alltid.
Hem till sin ensamna mamma som låg inför döden.
Där tog allt slut.Hoppades jag.
Men..

Två år hade passerat från den dagen då jag kastat mig in i min bil.
För att alltid "låsa rummet mellan oss."
Och den änglavakt jag fick av paret i det beiga huset.
Det tomrum som alltid skulle sväva mellan oss som en osynlig mur.
Som aldrig skulle brytas.
Inte av mig.

Det hade blivit vår igen!
Jag var en dag inne på "Fejan" igen.
Det händer ju då och då.
Då tyckte jag väl att "Fejan" fortfarande var en rätt underhållande site.
(Men inte nu längre,man tröttnar,jag Seraphim Lindhey tröttnar.Och snart har jag även tröttnat på den här världen och dess idioti)
Jag var inne på "Fejan" och hade lagt in nåt skit på min sida.
Några foton som vanligt och så där du vet...skit kul.
En del gillanden fick jag då.
Hur kul!
Det var då han "kom in" på "Fejan" alltså messenger...började ta kontakt igen.
Berättade hur skit han hade mått i två hela år som nu passerat.
Jag lyssnade.
Sa så lite som möjligt.
Han frågade vad jag gjorde nu förtiden,då skrev jag...."vänta"
-han ba' ja jag väntar(och skickade en smieliesgubbe)
Men jag skrev aldrig mer efter det ordet.
Undrar hur han mår idag undrar om han blev snopen,Johnny den charmige.
Vem bryr.

Det var en kväll kring Advent.
Åter tusen ljus hade tänts.
Snön låg vit på var tall,
och gnistrade kall.
Alla människor sov.
Och alla barn väntade på sitt Jullov.
Tomten satt någonstans, i ett litet kök och åt sin tomtegröt.
Han hade många paket att slå in.
Som sedan skulle bli din och min.
Jag väntade av spänning på att få min klänning.
Men skulle jag inte få det.
Var det väl något annat i mitt paket.
Och glad blev väl jag ändå för det

Jag skrev den här dikten för länge sedan.
Tiden går.
Jag undrar ibland vart den egentligen tar vägen....tiden menar jag.
Varför går tiden så fort.
Det känns som att den går fortare för varje år som går.
Snart är detta år över.
Vad mycket det är som har hänt.
Fast egentligen har det inte hänt någonting alls av värde.
Men för andra har det säkert det.
Det är ju kul för dom.
Dagar och veckor går sin gilla gång.
Iallafall hos mig...Metakosmia.
Det ska bli skönt med ett nytt år.
Ett steg närmare min önskan....
Jag längtar...likt ett barn på julafton.
Fast...jag längtar inte efter just julafton.
För jag önskar mig inga saker...utan något helt annat som för mig är mycket mer värdefullt
än prylar...något som liggeri framtiden.
Men jag kan inte säga det än.
Eftersom jag inte vet om det kommer att bli så.
Kanske npgon gång i framtiden....

Hoppas att ni får sova gott i natt.
Det ska jag.
För jag börjar bli trött
Då är det väl hög tid att slumra en stund.

Tänk om världen kunde vara lika oskyldig och vit som lilla ulltussen min,tänkte jag i min ensamhet,där jag låg bredvid henne.
Men livet är inte lätt alla gånger min vän,tänkte jag.
Livet är en ständig strid av överlevnad och att leva.
Att ta sig vidare i livet.Att orka leva,att släppa,glömma och förlåta allt som en gång var och allt som en gång hänt i det förgångna.
Men minnena skulle ändå aldrig suddas ut,dem fanns där bortom Avalons dimhöljda dimmor.....

Rännstensungen

Gustav ?Gurra? bagaren var en liten och satt man i sina bästa år runt femtio. Liten och småbutter var han. Och som alltid var noga med att var sak hade sin plats och rätt skulle vara rätt. Trots att Gurra bara var en enkel bagare i en av Stockholms förorter under slutet på 40-talet, så hade han nu blivit en sådan man av livets hårda skola?

40-talet var på väg mot sitt slut, närmare bestämt var det 1949 och det var mitt i sommaren. Solen sken klart på den ljusblå himlen. Inte ett endaste moln syntes till så långt ögat nådde. Tänk om alla dagar kunde vara så ljuvliga, tänkte den satta mannen som just hade kommit till sitt bageri i Rotsunda. Eller nu för tiden säger man väl Rotebro om denna förort.
Gustav var först på bageriet denna morgon. Och höll just på att slänga ihop en rågdeg, då hans enda kollega kom in, nedstämd och ledsen till sinnet denna vackra sommarmorgon.

??Tjena mors Abbe?! Ropade Gurra högt och ljudligt till kollegan. ?? vad har hänt? Det ser ju ut som att du har sålt smöret och tappat pengarna? sa han med ett skämtsam tonfall på rösten och började skratta. Han hade ett skrålande skratt. För, visst kunde Gurra skämta ändå, trots sin buttra uppsyn.
Abbe slog sig ner på en liten träpall som stod vid ett fönster som vätte ut mot gårdsplanen. Det blev tyst en kort stund men sedan berättade Abbe att hans cykel måste ha blivit stulen någon gång under natten. För hur mycket han än hade letat nu på morgonen innan han skulle cykla iväg till sitt jobb, så kunde han inte hitta den någonstans.

-?men oj! Det lät ju inte alls så muntert? sa Gurra, samtidigt som han slängde ihop den sista limpan för jäsning. Sedan skulle han göra en tårta som var beställd till i morgon. Något barn som tydligen fyllde 10 år. Och så skulle det väl bli tårtkalas och ballonger, tänkte Gurra. Men sedan funderade han på vad det var för knöl som kunde vara så dum mot hans bästa kollega denna natt. Varför stjäla en annans cykel som den personen antagligen har knegat ihop en massa pengar till för att kunna få råd att köpa. Den som stal cykeln kunde väl åtminstone ha frågat först, tänkte Gurra där han nu stod helt villrådig. Men Gurra tog telefonen till slut och sa till Abbe att dom skulle ringa konstapel Gösta och anmäla händelsen. Så fick det bli och så blev det denna soliga och sorgliga sommardag.

Anmälan gjordes på cykeln. Men mer än så fanns inte att göra åt den saken den här dagen. Men dagen gick dock snabbt för dom båda bagarna. Dom hade mycket att baka och fler beställningar blev det under dagens lopp. Och dagarna gick. Kunder kom och kunder gick till deras lilla butik i Rotsunda. Och dom glömde nästan bort Abbes stulna cykel?

Men så plötsligt en dag en dryg vecka senare, dök det upp en rännstensgrabb med slitna kortbyxor och med trasiga hängslen och en brun solkig keps. Det var torsdag eftermiddag och den lilla butiken var helt tom på kunder denna eftermiddag. Klockan var tre och butiken skulle stänga om en timme.
Den lilla butiksklockan plingade en kort stund. Och in klev en grabb in. Man skulle kunna tippa på att han var runt 13 år eller något liknande. Men det syntes dock att han långt ifrån var torr bakom öronen, som man brukar säga. Lortig var han också. Vart kom han ifrån tänkte Gurra och kom på sig att han inte sagt ??hej? till grabben, utan bara stod och glodde på honom, samtidigt som han stod och funderade på denna yngling som troligtvis tillhörde en av stadens busiga rännstensungar som det fanns gott om på den här tiden. Dom gjorde ju inget annat än en massa dumma hyss. Tänkte Gurra.

-?Jaså minsann, här står du din lilla lortunge. Och vad kan du ha på hjärtat då om man får fråga? Det ser ju dock inte ut som du hade tänkt köpa bröd åt din mor direkt. Det ser ju snarare ut som att du skulle behöva ta ett ordentligt bad. För tvättat dig ser det inte ut som du har gjort sedan Julafton, eller har jag helt fel frågade Gurra. Pojken blev helt stum och rädd där han nu stod med knän som klapprade mot varandra som två kastanjetter.

-?jo...eller näe??svarade den stackars ynglingen på Gurras fråga. ??Näe..jag har inte badat på länge för vi har inget vatten hemma. För vattenledningen är trasig, sa pojken med en osäker blick och tittade ner i golvet. ?? Ja, det ante mig, suckade Gurra. Men vad har du här att göra? Ska du handla bröd eller??
-? näe, sa grabben igen. J-jag?jag skulle bara lämna tillbaka c-c-cykeln som jag stal förra veckan på Drabantstigen, sa grabben med blicken i golvet.
-?Ser man på ser man på, du var mig en ärlig pojk, trots att du må vara en lortig rännstensunge. Men varför stal du Abbes cykel??..

Men det svarade aldrig pojken på...

Nu hade Abbe dykt upp bakom disken i den lilla butiken. Och stannade upp vid dörröppningen till butiken och undrade naturligtvis vad som pågick. ??den här ynglingen säger att det var han som stal din cykel den där natten förra veckan?sa Gurra. Abbe såg förvånad ut på Gurra och sedan kollade han på pojken och sa ?? men DET var väl alla tiders, att du var så hygglig och modig att komma tillbaka med något du har stulit. Bara därför ska du få 20 öre i belöning av mig. Men jag hoppas att du aldrig stjäl något mer hädanefter. Rännstensungen nickade. Sedan sa Abbe ??kila nu i väg och köp dig lite karameller?. Pojken försvann snabbt ut ur butiken. Abbe tittade efter pojken som nu försvann runt ett gatuhörn. Utanför deras butik stod Abbes bruna gamla militärcykel, som en gång i tiden hade sett bättre dagar, lutad mot husväggen som pojken hade kommit tillbaka med.
Och efter den dagen fick Abbe ha sin cykel i fred...och Rännstensungen såg dom båda bagarna aldrig mer?

När morgonen vaknade och fick liv.Vaknade även jag och ulltussen.Mitt huvud var tungt.Kanske berodde det på att sömnen hade varit extra djup den här natten.Vi låg och pratade med varandra som alltid innan vi klev upp.Ulltussen brukade alltid berätta om sina drömmar för mig när hon vaknade.Det var alltid lika spännande att höra henne berätta om dom.Varje morgon hade hon upplevt ett nytt spännande äventyr när hon klev in i drömmarna.Där kunde ju precis vad som helst hända,sa hon.Jag instämde och gav ulltussen en puss på hennes blöta nos.Vare sig man ville det eller ej så var man ju med ändå.

Hon kunde ju ibland berätta att hon själv bara satt på ett berg och såg ut över en slätt och beskådade allt som hände.Men då på avstånd,vissa gånger. Hon sa till mig att det ibland kunde kännas tryggast så.Om det någon gång skulle hända att hon drömde en mardröm.

Som en gång,men då hade hon oturen att vara huvudpersonen i drömmen.Den gången drömde ulltussen att hon och jag och lillmatte var ute i skogen och vandrade.Solen sken härligt den dagen.Hon fick springa fritt som alltid i skogen,iallafall i drömmarna...plötsligt fick hon bara lust att följa vittringen av något bland snåren.Så ulltussen glömde just då bort sina två mattar.Matte och lillmatte där dom gick.Skogen kändes alltid spännande när man var en sådan liten ulltuss som ulltussen själv.Många faror kunde lura bakom snåren.Men inte tänkte väl hon på det just nu.
Hon skrattade till för sig själv där hon strosade fram i det fuktiga gräset bland snåren.Lycklig och förväntansfull var hon.För hon hade ju lyckligtvis fått vittringen på något som doftade m-a-t vad nu det kunde vara för någon god mat,som kunde stå på menyn ute i skogen en dag som denna.Ulltussen ville naturligtvis få svaret omgående.Men se du,det fick hon aldrig någonsin veta.För så långt hann hon aldrig.För när ulltussen slutligen kände doften ännu närmare nu,som låg så snällt och väntade på just henne, ute i skogen.Konstigt,tyckte hon ändå att det var.Att något som doftade så gott ville vänta så snällt på just henne en solig dag som denna...men som nu efter en lång vandring hade blivit kväll.Och solen hade försvunnit långt borta vid horisonten för länge sedan nu...fick hon plötsligt en obehaglig känsla.Tack vare hennes enormt utvecklade sjätte sinne.Som hon utvecklat efter så många år som hon nu hade levt här på jorden.Hon var dock bara 4 år.Men för ulltussen kändes dessa år väldigt många,kände hon nu att fyra korinterögon tittade med skarp onskefull blick mot henne,bland buskarna.Korinterögonen kom närmare och närmare henne.Men dom var duktiga på att smyga,dom där korinterna,tänkte ulltussen.För inte ett knäpp hördes av grenar eller kvistar när dom närmade sig mot henne.Men mot ulltussen skulle dom ju bara tydligen,det var ju klart som korvspad i en kastrull.Denna vackra dag som nu helt plötsligt vänt till en mardrömsnatt för henne.

Hon hade plötsligt börjat skaka kraftigt av rädsla.Men...hm..hur konstigt var väl inte det ändå,kan man ju tycka,tänkte ulltussen där hon stod och skakade som ett vitt löv i skogen.Om det nu finns vita löv.Men som sagt,i en dröm om natten finns allt ska ni veta.Ulltussen kom plötsligt att tänka på sin matte och lillmatte,som nog för längesedan, vid det här laget hade börjat leta efter deras lilla vita ulliga tuss.Ja,dom hade letat på alla vägar och stigar som någonsin kunde existera i denna djupa och snåriga skog.Men oturligt nog inte just där ulltussen befann sig.Och som nu befann sig i fara.För när hon kunde se klarare i mörkret av månens skarpa sken hade korinterna fått formen av två otäcka skabbiga vargar.Som just denna vecka varit ganska utsvultna.För av någon konstig anledning verkade skogens alla djur på semester.Eller var dom på grönbete i någon annan värld...

Korinterna var dock så pass kloka att dom visste att andra världar än just denna fantasivärld existerade.Eller så var det någon annan besökare än just ulltussen,som berättat det för korinterna en annan gång för längesedan när denne någon varit på besök i den här världen...
Men nu stod dom där,alla tre.Öga mot öga,tand för tand,ulltussen och dom två skabbiga varelserna.Mm...ni kan ju kanske gissa vad som hände sedan..
För just där slutade drömmen för ulltussen.Det kanske var lika bra det.

Vad betyder lycka för dig och mig.
Oavsett om du är kille eller tjej.
Lycka kan vara en solig dag
Eller att veta att du är du och jag är jag.
Lycka kan vara en hemlighet som ingen annan känner till eller vet.
Lycka kan också vara att sola på en strand.
Eller att vandra tillsammans med den man älskar,hand i hand.
Lycka kan vara att få sova ut,
en dag då man har jobbat och är trött och slut.

Tusen röda rosor på en sten.
Träden blåste vinden ven
En ensam fågel satt på en gren.
Borta är den du höll kär.
Men en gång fanns du här.
Du var en skämtsam själ.
Och ville alltid alla människor väl.
Jag minns dina roliga skämt,
som fick mig att skratta allt jämt.
Jag saknar dig varje dag.
För du gjorde mig alltid så himla glad.
Varför var du tvungen att lämna mig.
Jag hann ju aldrig säga hur mycket jag älskade dig.

Jag hade en liten vän en gång.
Det var en mycket liten mus.
Som var kväll ville leva bus.
Han kröp under min säng.
För där var det lätt terräng.
Sen på natten kom den spräckliga katten.
Som försökte att få fatt den.
Men det gick inte så bra.
Äsch nu får det va ! Sa den spräckliga katten.

Men så plötsligt en kväll när hon inte var berädd.
Stod musen klädd,i svart kostym.
Och i fickan stack det upp en vit plym.

Varför är Du nu plötsligt så fin.
Med en sådan glad min.Frågade katten.

Det är för att jag ska träffa min mäfinfjälla och vi ska gå på stadens fina operakälla,sa musen.
Och vände på klacken.
Där stod nu den förvånade katten.Och hade inte förstått ett skvatt än!