Det var maj och solen sken.
Det var mig Seraphim Lindhey som han med stort H sprang efter,den dagen då jag skulle till Ica och handla.
Eftersom det var en så varm och skön dag bestämde jag mig för att låta bilen stå och gick i stället.

Jag Seraphim hade kommit halvvägs till Ica och var precis vid rondellen som så här års var full av vackra blommor som hade vuxit upp och slagit ut.
Det var så vackert att se.

När jag just hade korsat över vägen vid rondellen,kom han.
Med andra ord så sprang han efter mig med andan i halsen.
Jag blev förvånad för det såg så märkligt ut.
Så jag stannade och såg på han.
Det var en lång och reslig man ganska så mycket äldre än jag själv.
Nu hade han stannat ett par meter ifrån mig.
Det första han gjorde var att fråga ut mig typ hundra frågor.
Personliga frågor,privata,vart jag bodde,om jag var singel bla bla bla.

Jag tänkte "gör man så nu förtiden".
Jag svarade på det mesta förutom vart jag bodde.
Det visade sig att han bodde bara ett stenkast ifrån mig.
Och han fick ju ändå snart reda på vart jag bodde.
För en dag en tid senare stötte vi på varandra och då följde han mig nästan ända fram till min bostad.Tokfan
Efter den dagen blev det vi två.
Han var trevlig och snäll och väldigt attraktiv.
Jag brydde mig aldrig om åldersskillnaden.
Det är bara siffror.

Tiden gick.En dag sa han att han hade bokat ett mysigt rum vid Vätterns strand över en natt.
Vi åkte dit åt god mat,tog mysiga promenader.m.m typ.
Den kvällen på hotellrummet tog han fram förlovningsringarna.
Jag hamnade i chock!
Det var jag inte alls berädd på.
Jag svalde och och sa "men ooj"!
Sen fick jag inte fram ett ord mer.
Men nu var vi förlovade.
Men den kärleken skulle inte vara många år.

Vi sågs väldigt ofta eftersom vi typ bodde grannar.
På gott och ont.
Med tiden visade det sig mer och mer hur knäpp han var.
Men det första året löpte ganska smärtfritt förbi.
Jag fick reda på att han just hade skilt sig och hans son hade dött av en överdos.
Så han mådde väldigt psykiskt dåligt.
Och det var just den smärtan han belastade mig med.
Hans sorg och hans hat mot sitt X fick jag ta.
Jag mådde skit.
Men eftersom jag hade börjat älska honom tog jag bara emot hans skit som han bar på.
Jag skulle ha lämnat honom tidigare än jag gjorde.

Trots det hade vi mycket mysigt ihop och upplevde många fina stunder och roliga resor tillsammans.
Dom stunder då han mådde lite bättre.
Men hans elakhet exalterade.
Och han visade sig vara en riktig "velpick".
Hans velighet gjorde mig väldigt osäker.
Och hans psykopatiska personlighet gjorde mig illa.
Så jag övervägde starkt att lämna honom.
Jag frågade honom en vinterdag "älskar du mig verkligen,vill du att vi ska fortsätta ihop"?
Då svarade han "vad tycker du?"
Asså va är det för jäkla svar!
Jag blev förvirrad.
Vad skulle jag göra,lämna honom eller stanna kvar.
Vi satt hemma hos honom och fikade en dag.
Det var i Februari.

Jag hade varit inne på Facebook och då hade en av mina X kontaktat mig.
Han var lastbilschaufför.
Han hade nyligen fått sitt körkort som lastbilschaufför och hunnit jobba i Norge som lastbilschaufför och bott i husvagn där nåt år eller två.
Som en annan kuf,typ.
Men en gång för länge sedan lärde vi känna varandra.
Vi blev väldigt kära.
Jag älskade honom otroligt mycke.
Han var snygg,charmig,trevlig,rolig och i min ålder.
Men han var knepig.
Men hans charm övervägde allt annat.

Vi hade börjat chatta på Facebook ett par gånger.
Jag försökte nu ge mannen som jag träffade vid rondellen,som hette Stellan,en sista ärlig chans åt kärleken.
Men han tog den aldrig.
Skyll dig själv då,tänkte jag.
Men kom sen inte och ångra dig.
För då är det försent...tänkte jag för mig själv.
Velpick som han nu var så tog han inte mot chansen.

Jag Seraphim och mitt X Johnny chattade allt oftare med varandra på Facebook.
Och en dag kom han till mig.
En tid efter stötte jag på Stellan.
Jag var ärlig mot han,som vanligt.
Sa att jag träffat en ny.
Då plötsligt "vaknade Stellan till liv",den jäkeln!
-Va !utbrast han och jag märkte direkt att han ångrat att han velat som en annan stor "velpick" när jag gav honom chans att fortsätta vår relation.
Idiot,tänkte jag.

När våren kom detta år kom även Johnny...allt oftare.
Till slut flyttade Johnny och jag ihop.
Det var då allt helvete började mellan mig Seraphim,Stellan och Johnny
Det blev ett triangeldrama av högsta rang....iallafall gör mig.
Jag hade varit med om andra triangeldraman tidigare.
På grund av min jävla skönhets skull.
Men,det här tog knäcken på mig.

Eftersom nu Stellan nästan bodde granne med mig stötte han ju på mig och Johnny då och då när vi var ute.
Han blev mer och mer,jag vet faktiskt inte vad han blev,förbannad,besviken,hatisk och otroligt jävla cyniskt svartsjuk.
Svartare sjuk har jag aldrig varit med om någon som har blivit.

Tiden gick.
Jag Seraphim och Johnny såg Stellan oftare och oftare smyga omkring utanför mitt hem så fort kvällen kom och mörkret hade lagt sig.
En höstdag på förmiddagen skulle jag Seraphim och Johnny ta bilen och iväg någonstans.
Då hade någon virat in en liten lapp i en tjugosedel och skrivit "buksvåger".
Vi bara kollade på varandra och garvade.
Men egentligen var det ju inte så jävla kul.
För man visste ju vem som gjort det.
Stelkan den svartsjuke.

Det var kväll och jag Seraphim och Johnny satt vid matbordet och åt.
Ute var det mörkt.
Men gatlyktorna lös upp mörkret.
Då såg jag en mansgestalt mellan huset och kullen till behandlingshemmet utanför.
Han bara stod där och i sina båda hände framför nyllet höll han sin jävla kikare och stirrade in i mitt upplysta kök.
Vilken jävla dåre utbrast vi båda! Fy fan.
Hur sjuk får man vara..!
Känslan blev jobbigare och jobbigare.
Nästa kväll när vi båda satt och åt stod han gömd bakom ett äppelträd med sin hund som ju då inte hade gömt sig.(hahaha) uppe på kullen vid behandlingshemmet.
Och lotsades vara osynlig.
Men va fan visst såg man att någon stod där bakom och häckade i dunklet.
Det var ju så uppenbart och dessutom när hundskrället stod bredvid och glodde.
Hur knäpp får man vara...!
Jo Stellan den svartsjuke.

Tiden gick.Några år senare avtog galenskaperna från Stellan den svartsjuke.
Istället tog något annat vid och fick fäste i mitt liv.
Som om livet aldrig kan få vara bra någon jäkla gång.
Iallafall inte för mig Seraphim Lindhey

Vi hade nu varit ihop snart tre år.
Jag Seraphim och Johnny den charmige.
Men med tiden insåg jag att"man inte kan lära gamla hundar att sitta"!
Jag Seraphim,min idiot hade hoppats på att den mannen som jag en gång blev idiotkär i som trots allt även då hade sina fel och brister aldrig någonsin skulle komma att växa upp och bli mindre ego.
Eftersom Johnny den charmige var ett ensambarn och under i stort sett hela sin uppväxt bott ensam med sin eftergivna morsa.
Som gett honom allt typ.
Plus ett stort ego,gav hon sin charmiga son.

Tre år hade paserat.
Stellan den svartsjuke drog sig allt mer bort ifrån mig eller oss.
Tack gode gud för det.
Men Johnny hade övertagit hans galenskaper och fortsatte att förstöra min vardag med sitt ego.

En dag orkade jag inte längre.
Jag kände "nu har jag fått nog".
Jag vill inte ha nån mer idiot i mitt liv.
Jag Seraphim Lindhey var totalt slut i kropp och själ.
Det kändes nästan som att någon hade "slängt in mig i väggen"
Men det hände ju faktiskt också att jag i princip blev.
Av Johnny den charmige.
Med tiden visade han mer och mer sin manliga styrka mot mig.
Jag,lätt som en fjäder hade inte en chans.
Men jag klarade mig undan några blessyr,
Men bråken gjorde mig så trött.
Jag orkade inte med han längre.
Jag var tvungen att lämna han.
När rätt tillfälle dök upp.
Så enkelt var det.

En sensommar hörde jag ifrån mina vänner från mitt förra jobb.
Lars och Petra.Dom tyckte att det var länge sedan vi setts och att det nu var på tiden att vi skulle umgås.
Så vi bestämde att vi alla fyra skulle ha en liten grillfest ihop.
Någon dag när vädret tillät.
Vi bestämde på lördagen den veckan.

Men den lördagen kom att bli den regnigaste dagen den sommaren.
Typiskt bara för att vi sa att vi skulle grilla då!
Men vi träffades andå som vi hade bestämt.
Och grillade ute på Lars och Petras lott utanför stan.

Det kunde ha blivit trevligt.
Men det blev aldrig så.
Han,Johnny den charmige sabbade hela festen med sin fylla och sitt skryt.
Jag ville bara åka hem.
Han fick Petra aspackad.
Jag och Lars,körde ju.
Johnny den charmige skröt och lurade i Lars och Petra att bjuda dom på en resa till sammans med mig och Johnny,vi fyra till Kanarieöarna.
Fy fasiken för den resan.
Nä tack den resan kan han ju göra i sin vilda fantasi.
Men inte med mig,Seraphim.
Jag vet hur han är och hur han kan blir.
Bakom sin charmiga mask.

Regnet tilltog och det hade dragit ihop sig till kväll.
Det vart inte direkt sent eller så eftersom vi startade festen rätt tidigt.
Och jag Seraphim var nu vid det här taget trött och tyckte Johnny hade blivit granska dryg och jobbig...som vanligt.
Till slut bestämde vi oss för att avsluta grillfesten.
Vi åkte hem,jag och Johny.
Till Johnnys lya ett kvarter bortom min bostad.
Jag hade ju då tagit med mig min hund hem till honom.
Innan vi åkte hem till han bad han mig att gå in på Ica och köpa mer öl.
Okej då...tänkte jag.
Och vi satt nu i Johnnys lya.
Han Johnny den charmige aspackad och dryg och jag Seraphim och min lilla hund och tjabblade om festen och allt.
Och nu vid det här taget hade Johnny helt plötsligt blivit arg på mig utan orsak.
Vad fasiken hade jag gjort eller sagt till honom.
Just ingenting alls.
Jag hade bara "setat" där i hans soffa och lyssnat på hans dryghet.
Sen kom orden.
Dom avgörande förbaskade orden ur hans mun
-jag ska vara elak hela kvällen!
Ja ba' va!
Tänkte jag,jaha..ok!
Men jag bara tänkte så.
För jag tänkte att nu är stunden inne.
Den rätta stunden hade kommit då jag skulle avsluta allt mellan oss för evigt.
Och så skulle det bli.
Och så blev det.

Min plan och strategi den kvällen var att bara hålla mig stencool.
Lugn asså.
Inte som han,dryg och knäpp.
Jag visste att strategin skulle funka.
Jag kände det inom mig.

Medans han gick omkring i sin lägenhet och pladrade på och skrek och gormade om hur knäpp jag var och alla mina polare och bäljde i sig sin jävla folköl som han nu till slut blivit full på efter typ dryga 20 stycken,vad vet väl jag.
Satt ju inte och räknade antalet.
Så satt jag bara där och försökte att hålla mig kolugn.
Sedan sa jag till han
- Du jag går bara ut med min hund för hon behöver pinka.
Jackan hade jag aldrig hängt av mig,med flit.
Så jag hade bara mina dojjor att slänga på mig.

Lustigt nog,opponerade han sig inte över att jag drog ut.
Vilken lättnad!
I vanliga fall...asså om det inte hade regnat,hade Johnny helt klart inte stannat kvar inne då jag gick ut.
Eftersom han hade sånt jävla kontrollbehov.
Men inte ikväll...för utanför föll regnet(som den tid han gett mig)
Och regnet blev min räddning!

När jag väl kommit utanför hans lägenhet tog jag upp min hund i famnen och sprang för livet mot min räddande bil.
Och smällde igen bildörren och for hem.
Och sprang in,låste dörren om mig.
Och försökte hålla mig gömd ett helt jäkla halvår.
Jag lyckades.
När hösten kom hörde han av sig en dag på mobilen.
Bad att få ta sin hoj som stod i mitt garage.
Eftersom jag inte ville möta honom lät jag garaget stå olåst till han kom.
Johnny den charmige jäkeln.
Som jag aldrig mer skulle träffa öga mot öga....punkterade då mitt ena vinterdäck på bilen som stod uppstaplade i garaget...som tack typ.

Det var sen höst.Jag Seraphim var ute den dagen och rastade min hund.
Vem kom...om inte Johnny den charmige åkandes i sin blodröda combi.
Sakta körde han upp jämter mig.
Jag fick panik,men visade det aldrig.
Jag blev rädd.Hur skulle jag hinna springa hem till min lägenhet och gömma mig.
Dessutom hade jag ju min kompis Putte i mitt garage,som höll på att fixa en grej på min bil som behövdes bytas.Fick Johnny se att jag hade en manlig kompis hos mig skulle han väl bli rasande,trots att varken Putte eller Johnny var ihop med mig.
Men jag visste att det skulle gå illa.
Så det enda var att bara gå vidare med hunden.
Jag svängde av mot en tvärgata till höger mot prästens hus.
Sedan gick jag hela gatan ner med Johnny efter mig i sin bil.
Han sa
-kan vi inte vara vänner.
-ok hatar du mig så hatar jag dig.
Jag svarade aldrig,utan bara gick sakta fram mot det sista huset på den gatan.
Väl framme stannade jag för hunden behövde "baja."
Johnny stannade jämter mig.
Backade med bilen när jag tog några steg bakåt.
Bara för att ha kontroll över mig och situationen.
Plötsligt kommer ägaren till det sista huset på gatan ut.
Han ropar vänligt
-behöver du hjälp?
-Jaa sa jag Seraphim högt!Kan du säga till han i bilen att dra!
Mannen ropar tillbaka
-kom in så får du en kopp kaffe!
Jag tackar genast ja.
Samtidigt som jag ser Johnny rivstarta och sticka iväg med bilen.
Tog av vid första tvärgata och var borta.
Det första jag tänkte var,vilken änglavakt !!
Väl där inne höll frun på att laga potatisgratäng.
Hon bad mig stiga in i huset.
Sedan frågade hon om jag ville ha kaffe.
Jag tackade ja!
Vi slog oss ner i soffan och drack kaffe och åt "aftereight" och pratade.
Jag tackade henne för deras änglavakt efter nån dryg halvtimme.
Sedan gick jag fort som fan hem.
Jag såg aldrig Johnny mer den dagen.

December var här.
Hans lägenhet stod nu tom.
Snart skulle någon annan flytta in där.
Och Johnny hade flyttat ifrån stan.
För alltid.
Hem till sin ensamna mamma som låg inför döden.
Där tog allt slut.Hoppades jag.
Men..

Två år hade passerat från den dagen då jag kastat mig in i min bil.
För att alltid "låsa rummet mellan oss."
Och den änglavakt jag fick av paret i det beiga huset.
Det tomrum som alltid skulle sväva mellan oss som en osynlig mur.
Som aldrig skulle brytas.
Inte av mig.

Det hade blivit vår igen!
Jag var en dag inne på "Fejan" igen.
Det händer ju då och då.
Då tyckte jag väl att "Fejan" fortfarande var en rätt underhållande site.
(Men inte nu längre,man tröttnar,jag Seraphim Lindhey tröttnar.Och snart har jag även tröttnat på den här världen och dess idioti)
Jag var inne på "Fejan" och hade lagt in nåt skit på min sida.
Några foton som vanligt och så där du vet...skit kul.
En del gillanden fick jag då.
Hur kul!
Det var då han "kom in" på "Fejan" alltså messenger...började ta kontakt igen.
Berättade hur skit han hade mått i två hela år som nu passerat.
Jag lyssnade.
Sa så lite som möjligt.
Han frågade vad jag gjorde nu förtiden,då skrev jag...."vänta"
-han ba' ja jag väntar(och skickade en smieliesgubbe)
Men jag skrev aldrig mer efter det ordet.
Undrar hur han mår idag undrar om han blev snopen,Johnny den charmige.
Vem bryr.

Det var en kväll kring Advent.
Åter tusen ljus hade tänts.
Snön låg vit på var tall,
och gnistrade kall.
Alla människor sov.
Och alla barn väntade på sitt Jullov.
Tomten satt någonstans, i ett litet kök och åt sin tomtegröt.
Han hade många paket att slå in.
Som sedan skulle bli din och min.
Jag väntade av spänning på att få min klänning.
Men skulle jag inte få det.
Var det väl något annat i mitt paket.
Och glad blev väl jag ändå för det

Jag skrev den här dikten för länge sedan.
Tiden går.
Jag undrar ibland vart den egentligen tar vägen....tiden menar jag.
Varför går tiden så fort.
Det känns som att den går fortare för varje år som går.
Snart är detta år över.
Vad mycket det är som har hänt.
Fast egentligen har det inte hänt någonting alls av värde.
Men för andra har det säkert det.
Det är ju kul för dom.
Dagar och veckor går sin gilla gång.
Iallafall hos mig...Metakosmia.
Det ska bli skönt med ett nytt år.
Ett steg närmare min önskan....
Jag längtar...likt ett barn på julafton.
Fast...jag längtar inte efter just julafton.
För jag önskar mig inga saker...utan något helt annat som för mig är mycket mer värdefullt
än prylar...något som liggeri framtiden.
Men jag kan inte säga det än.
Eftersom jag inte vet om det kommer att bli så.
Kanske npgon gång i framtiden....

Hoppas att ni får sova gott i natt.
Det ska jag.
För jag börjar bli trött
Då är det väl hög tid att slumra en stund.