Det var en regnig dag i mars.
Regnet föll ner på marken som en tår.
Dagar gick och blev till år.
Äntligen snart är det vår.
Med många soliga dagar,
som strålade ner på ängar och hagar.
Men tiden går så fort.
Det känns som att man ingenting får gjort.
Snart är hösten här.
Då är det väl dags att ge sig ut och plocka bär.
Ja,livet går sin gilla gång.
Och i skogen hörs ljuvlig fågelsång.
Regnet strilar ner mer och mer.
Jag fortsatte att vandra,plötsligt jag en koltrast ser.
Han samlar mat,för han vet att vintern kommer snart.
Och den kalla vintern kom och med den kom snön.
Och vattnet frös snart till is på den stilla sjön.

Är jorden platt eller rund.
Jag satte mig ner och funderade en stund.
Och hur många människor finns det här på vår jord.
Som alla blir mätta var dag och får mat på sitt bord.
Eller är det så illa att många får svälta och bo i ruckel eller tälta,under bar himmel var dag och var kväll.
Men om alla kunde släppa sitt ego och bli snäll.
Då tror jag att världen skulle se annorlunda ut.
Då skulle alla krig och allt elände få ett lyckligt slut.
Och inga kärnvapen och inga krut,skulle existera.
Tillslut skulle alla sluta protestera mot orättvisor och med mera.

Livet fann snart sitt slut.
Då fick Du äntligen sova ut.
En minnesstund till en som är död.
Frusna själar,vissna löv.
Nu är Du på väg till en annan värld.
Jag kommer sakna Dig på Din färd.
Jag ville vara vid Din sida,
för jag tyckte det var jobbigt att se Dig lida.
Men en dag ses Vi åter igen.
Då har Vi båda hittat hem.
I evighetens land,
där ska Vi båda sola på en strand.

Att tänka tillbaka på livet här på jorden,
det var svårt att finna rätta orden.
Att leva rätt,var inte alla gånger så lätt.
Man gjorde fel,titt som tätt.
Men livet är så kort,
därför bör man ta vara på det,stort som smått.
Men nu finns Du inte mer.
Därför en tyst minut och en stilla bön jag ber.

Vinterlovet var här.Alla barnen kunde äntligen få lite avkoppling och vila från skolans hårda tempo.Dom var så glada att den äntligen var här.Alla barnen...utom Sari.

Sari var en flicka som bodde långt uppe i Jämtländska skogarna.Här uppe var det väldigt mycket snö så här års.Så man kunde alltid roa sig med att åka skidor,pulka eller skoter på fritiden eller efter skolan om man ville.

Men Sari var en mycket ensam flicka.Alltid gick hon ensam den långa vägen till skolan.Alltid var hon ensam i skolan.För ingen ville vara med henne,varken på skolan eller på fritiden.Hon förstod inte varför.Vad var det för fel på henne.Hon hade fått hört att hon var så ful och fräknig en gång av en pojke på skolan.Var det bara därför,tänkte hon.Hennes mamma hade alltid sagt att skönheten sitter inte utanpå.Så det hade hon tagit fasta på.Så därför förstod hon inte varför ingen ville vara hennes vän någonstans.Men med tiden blev hon van att vara ensam.För hon var även tvungen att vara ensam hemma många gånger.Hennes mor och far var ofta ute och skötte om renarna.Som behövde sin tid.Vilket Sari förstod mycket väl.Allt behövde sin tid tänkte hon,där hon satt vid sitt fönster på sitt rum och tittade ut.Utanför låg en stor grön slätt på sommaren.Men som nu låg täckt av vit tjock skimrande snö så här års.Bortom slätten låg skogarna.Som var milslånga och mycket djupa.Där vem som helst skulle kunna hitta vilse om man hade otur.Men Sari hade besökt skogarna många gånger med sin mor och far sedan hon var mycket liten men även helt själv,när hon hade blivit äldre.Så hon hittade aldrig vilse.På sommaren lekte hon ofta i den djupa skogen.Hon visste att där fanns en skogsglänta nästan i slutet av den stora skogen.Dit hon ofta brukade gå och sätta sig för att filosofera särskilt om våren och sommaren,då solen var framme lite oftare.Vid skogsgläntan låg ett litet berg.Om man klättrade upp på det berget kunde man se över dom Jämtländska vidderna som var väldigt vackra på våren och sommaren när allt stod i blom.Men nu var allt dött och kallt och öde.Sari satt ofta på det berget efter skolan slut och drömde sig bort till andra världar bortom den här världen.Det var mycket vackrare i dom andra världarna,tänkte hon.Där fick man vara den man var.Där var inget svart eller vitt.Där kunde man vara i all enkelhet.Varför var det inte så i den här världen,tänkte hon.Hon förstod sig inte på den här världen.Därför flydde hon ofta bort i tankarna till världarna bortom den här världen.In i evigheten.Det var där hon befann sig den här dagen.Men vad skulle hon hitta på under hel veckas tid.Skulle hon bli ensam hemma medan mor och far var ute och vallade renarna...

Kvällen hade kommit.Och Sari låg nu i sin säng och tänkte på lovet.Och på vad hon skulle hitta på då,som skulle fylla dom lediga dagarna.Hon hade slutit ögonen.Och höll nästan på att somna den kvällen.När hon plötsligt hörde en varg yla någonstans långt bort mot dom stora skogarna.En kort stund där efter hörde hon en rovfågels skränande .Som sedan dog bort i tystnaden.Men vargens ylande fortsatte en stund till.Vad hände där inne i skogen,tänkte hon.Tillslut somnade hon.Kanske av vargens ylande.Hon visste inte.För hon hade somnat.Den natten drömde hon om vargen och om rovfågeln som skränade i skyn.I drömmen var rovfågeln en varelse från en annan värld,som inte liknade den här världen.

Nästa morgon smög sig solens strålar försiktigt in genom Saris mörka gardiner som var fördragna.Det skulle komma att bli en mycket solig dag i den lilla Jämtländska byn.Klockan hade hunnit bli sena förmiddagen när Sari äntligen öppnade sina bruna små ögon.Hon låg i sängen en lite stund och tankarna gick tillbaka till kvällen innan.Då hon hört vargen och rovfågeln.Hon undrade vad som hade hänt.Hon bestämde sig för att hons kulle ta reda på det idag...den andra dagen på vinterlovet.Hon klev ur den sköna sängen.Drog bort dom mörka gardinerna så att solens strålar kunde nå in i hennes rum.Klev i sina kläder.Hon klädde sig väl för vinterkylan.När hon gick ner för trappan,möttes hon av värmen som kom från öppna spisen i det stora vardagsrummet.Hennes mor och far hade varit uppe sedan tidiga morgonen.Och tänt brasan i den öppna spisen och moderna hade hunnit baka bröd,som nu var färska och låg framdukat åt henne på köksbordet.Modern gav henne en klapp på kinden.Efter en kort tystnad frågade modern om Sari hade sovit gott.Sari svarade "ja" på det och log.Visst hade det varit jätteskönt att äntligen få sova ut ordentligt.Ja,det tyckte hon verkligen att det var.Sedan bredde hon sig två mackor med leverpastej och gurka.Och hällde upp ett stort glas mjölk.Hon njöt av den goda frukosten under tystnad.Och bredde två mackor till.Dom skulle hon ta med sig när hon skulle ut i skogen efter frukosten och en flaska vatten.Modern diskade och tittade ut genom köksfönstret,och sa "hörde du vargen som ylade,i skogen igår kväll ".Men Sari svarade inte.Utan satt helt tyst och fortsatte äta sin frukost.Modern brydde sig inte om att hon inte fått något svar.Utan fortsatte med att säga, " det blir nog en vacker dag idag, men kall ute".Vill du vara med pappa och mig och valla renarna,frågade hon vänligt.Sari hostade till lite innan hon svarade modern." men du vet ju att jag inte vågar vara med längre på vallning,efter incidenten ,ed renhanarna,sa Sari.Ok,sa modern,jag förstår att du inte har kommit över den händelsen än.Men det var tur att det gick så väl ändå,sa hon.Och sedan avslutade hon diskningen och gav flickan en blöt klapp på kinden och försvann ut ur köket.Tog på sig ytterkläderna och gick ut i kylan.

Sari satt ensam kvar i köket.Lindade in dom två mackorna i foliepapper.Sedan tog hon på sig dom varma ytterkläderna och gick ut hon med.Ute syntes modern på baksidan av villan tillsammans med fadern och alla renarna.Dom skulle ju få sin dagliga skötsel.Som alltidDom hade nog inte sett henne,tänkte hon för sig själv.Och gick mot motsatt håll.Ut mot slätten och in i den täta skogen.För nu var hon på väg till den plats där hon hade hört vargen och rovfågeln föregående kväll.Bara hon nu kunde hitta platsen,tänkte hon.När Sari hade cirkulerat runt i skogen en bra stund var hon nära på att ge upp hoppet om att hitta platsen.Men långt där ute på den öppna slätten en bra bit från skogen.Fick hon plötsligt syn på en underlig varelse med vingar som hos en rovfågel.Men när hon kom närmare var varelsen hälften rovfågel och hälften på väg att bli till människa.Flickan var framme nu och böjde sig ner mot varelsen.Såg att den var mycket skadad i vingen.Som nu vid det här laget nästan hade blivit till armar som hos en människa.Sari reste sig upp.Kollade sig omkring efter hjälp.Men det enda flickan såg var dom snötäckta vidderna så långt ögat nådde och skogen längre bort.Hon böjde sig ner mot varelsen.Som var nästan från medvetandet,för blodet sipprade som rännilar från det öppna såret,ner på den vita snön.Och samtidigt höll varelsen på att bli mer och mer lik en människa.Sari bestämde sig för att släpa varelsen närmare skogen för att få mer skydd för vinden .Det gick efter mycket möda.Väl intill skogsbrynet,tog hon av sig sin jacka och la den över varelsen. Slet av en bit av bommullströjan och torkade såret med hjälp av vattnet hon hade med sig i den lilla flaskan.Sedan lindade hon in såret med bomullstyget hon hade.Varelsen hade efter en lång stund åter fått lite färg.Innan var dess hy vit och blek och kall. Men den hade blivit varmare av flickans jacka.Och blodet hade slutat rinna.Flickan frös lite men inte så mycket för hon hade tagit extra fleecejacka och polo tröja på sig under den tjocka dunjackan som nu varelsen fått låna.Och sedan hade hon varma termo byxor på sig.Flickan satt intill varelsen nu.Hon såg ut över slätten på solnedgången som höll på att försvinna vid horisonten.Den var röd skimrande och mycket vacker den eftermiddagen.Men hon visste inte alls vad klockan var på dagen.Hon hade ingen på sig.Men hon kände att hon hade blivit hungrig.Magen kurrade.Hon tog upp ena mackan ur fleece jackan.Sedan vände hon sig mot varelsen.Då öppnade den sina knallblå ögon och såg på henne i tystnaden.Sari sträckte sakta fram halva mackan till varelsen.Den tog brödet med sin friska vinge som var till hälften vinge och till hälften människoarm.Hon började tugga på sin macka.Hon tänkte på att dom inte hade sagt ett ord till varandra sedan hon hittat honom.Hon tvekade lite,men sedan bestämde hon sig för att fråga vart varelsen kom ifrån.För hon förstod ju att han inte tillhörde den här världen.Hon trodde inte att varelsen kunde tala alls.Eftersom den var en rovfågelliknade varelse.Men ändå på något sätt människa.Allt verkade så besynnerligt,tyckte hon.

Plötsligt hörde hon varelsens svaga stämma,säga " en gång för länge sedan,så levde jag här på jorden jag med.På den tiden var jag människa,precis som du är,min vän,sa han.Jag var bara tjugoett år.Det var vinter då,som nu i Jämtland.Och livet lekte,för det hade ju precis börjat.Friheten till den vuxna världen.Som man trodde var mycket bättre än när man var barn.Jag tog fram min skoter den dagen.För att ta mig en sväng över slätterna.Frihetskänslan blev mer påtaglig när man satt på skotern och man kunde njuta av dom vackra vidderna,tänkte jag.Så , så blev det.Men den dagen blev min sista dag här på jorden.Du kanske undrar varför,nu.Det var för att jag den eftermiddagen krockade med ett stort träd,som jag aldrig hann väja för.Och det blev min död.Men igår kom jag åter,för att besöka den här världen.Eftersom det råkade vara just den här dagen då jag dog,men för sju år sedan.När man dör hamnar man ju som du kanske vet ,i världen bortom den här världen.Där existerar ingen tid.Och där åldras man inte.Och det finns varken dag eller natt.År eller månader.Inget sådan finns i den här världen.Ibland brukar människor i den här världen besöka den världen man en gång levde i,innan man dog.Eftersom längtan efter sina anhöriga där blir så stor.Men eftersom man aldrig mer kan existera som människa där mer,så förvandlas man till ett djur varje gång man ska besöka den gamla världen.Förvandlingen är olika varje gång.Jag hade varit här på jorden hela dagen.I skepnaden av en örn.Men så kom kvällen.Och mörkret föll.Och jag var tvungen att återvända till min egen värld.Och det var då det hände.Jag såg den inte.Det var en varg.Den fick tag i min ena vinge.Jag föll åter mer på snön.Och jag tänkte att detta var slutet för mig.Att jag aldrig mer skulle komma att kunna återvända till världen bortom denna värld....utan mitt öde skulle bli att jag skulle hamna i världen mellan världarna...ute i "ingenting" som är Kosmos.Men så kom morgonen.Och med den kom du min vän.som räddade mig från att hamna i världen mellan världarna,i " ingenting",sa han.Hade du inte kommit.Hade jag åter fått människoskepnad.Men..men eftersom jag egentligen är en död människa i den här världen,hade jag förvandlats till stoft när förvandlingen till människa var klar.Då hade jag hamnat i "ingentinget" i Kosmos.Men du stoppade förvandlingen i och med att jag känner att mitt sår börjat länka,sa han.Och vid det här laget hade Sari upptäckt att varelsen börjat återfå skepnaden av en örn.Och det hade redan hunnit bli kväll.Och dom var båda hungriga.Så dom delade på den sista mackan.Som belöning,sa örnen nu till henne, "att hon skulle få följa med örnen till hans värld.Så han gav flickan en puss på hennes kalla panna.Det var då det hände.Plötsligt hade hon själv också blivit en örn med stora vingar.Och hon skulle nu få besöka världen bortom den här världen.Men hur länge.Det visste hon inte.

Nu var dom på väg,dom båda örnarna.Jämtland låg mörk och vilande.Landskapet sov.Som alla människorna.Men inte hon och örnen.Dom passerade skogar och åter skogar och små vägar och byar.Plötsligt försvann allt ur hennes syn.Det blev mörkare än tidigare.Det berodde inte på att det var natt.Utan det var för att dom var framme i "evigheten".Dom stod framför en stor portal.Han öppnade den.Och klev in i den ljusa "evigheten".Det var dag.Solen sken.Men här var det alltid dag.Aldrig natt och inget mörker fanns.Här var ingen varken ung eller gammal.Och ingen blev det heller.Man bara existerade.Och var lycklig i all enkelhet.Här fanns ingen död.För man var ju redan död,men ändå inte.Det var underbart att vara här.Så flickan hade nästan glömt bort sin egen värld.Och mor och far där hemma.Inte hade hon någon klocka att gå efter.Och inte fanns det heller någon tid här att gå efter.Men hon var dock ändå tvungen att återvända hem.Och så fick det bli och så blev det.Hon tog farväl till örnen.Och visste att hon aldrig skulle glömma honom och evigheten.Sedan öppnade hon portalen och flög ut i mörkret.Portalen stängdes bakom henne.Sedan var hon äter på väg hem.

Väl där hemma var det natt.Hon såg på sig själv.Vingarna var borta,hon hade åter blivit människa.Sedan smög hon in i villan.Gick upp och la sig i sängen och somnade.På natten drömde hon om örnen och den ljusa evighetens land...Morgonen kom,då öppnade föräldrarna dörren till hennes rum och utbrast, " men Sari vart har du varit i så många dagar?!"Igår började ju skolan.Och vi har alla letat efter dig med polisens inblandning.Vad skulle Sari svara...var alltihop hon upplevt ingen dröm...

När söndagskvällen närmade sig sakta.Blev jag plötsligt sittandes i den sköna soffan där hemma.
Som vem som helst skulle kunna somna i.
Men istället för att somna i den blev jag lustigt nog sittandes med en vit stickning i händerna,som började få formen av en flätmönstrad baskerliknande mössa.
Aldrig trodde jag att mössan skulle bli klar samma dag som denna.Tänkte jag där jag satt.
Men det blev den...och lite nöjd blev jag nog ändå kunde jag tillstå i en liten parentes.
Så nu skulle det nog bli lätt att somna den här natten.Tänkte jag för mig själv,innan jag hann somna den här kvällen,med min stickade mössa på huvudet.

Fredagen kom.Och med den kom även barnen åter till mig.Som så många gånger förr.Matbordet var dukat med svarta tallrikar och vita små servetter från Lidl.Maten stod fortfarande och småputtrade på spisen för att behålla värmen tills det var dags att äta.Vi slog oss ner till slut och åt med god aptit.För allas magar kurrade,som en liten ekorre i en talltopp i skogen.Tänkte jag ,och fnissade.Den kvällen blev det fläskfilegryta och kokt potatis.Oj så mätt man blev!Utbrast vi och klappade oss på våra små trinda matfyllda magar.Och så var DET roliga över....de här dagen.

När kvällen kom,och mörkret lagt sig över världen,tog jag fram min lilla vita solkiga bil som stod ensam och frös i det kalla garaget.Körde svängen till Ica.Väl där inne,fick jag för mig att jag skulle köpa mig en sallad i salladsbaren.Så fick det bli.Och så blev det,den här kvällen på Ica.Åter hemma,slog jag mig ner vid köksbordet och njöt av den goda salladen.Lyssnade till tyssnaden i rummet.Den kändes varm och behaglig.Utanför låg snön vit och kall.Och stjärnorna fyllde den nattsvarta himlen med sitt vackra sken.Så långt borta,men ändå så pass nära fanns dom,tänkte jag för mig själv där jag satt.Jag kände en tår på min kind,som sa *PLING* när den landade på köksbordet och dödade tystnaden..den här kvällen.