Du är tusen vindar över sjön.
Du är silverglittret över snön.
Du är solsken över mogen säd.
Du är stilla regn i höstens träd

Molnen svävar bort.
En gång kommer Du och jag att bli till stoft.
Livet är dock ändå ganska kort.
Och Vi med den kommer att försvinna bort.
Vad kommer egentligen att ske med vår planet.
Jag tror inte det är någon som vet.
En gång kommer det nog en asteroid och landar på vår jord.
Och då förvandlas vår planet till en enda stor eldstod.

Det var kallt och halt på vägarna i hela landet.Därför tog jag det extra lugnt när jag var på väg hem den där kvällen för ett par år sedan.För jag hade många långa mil att kuska fram på,på både stora och små vägar.Jag hade varit hos min pojkvän som bodde ganska långt ifrån mig, i en vecka,eftersom vi inte kunde ses så ofta.

När jag skulle åka hem den kvällen var himlen täckt av stjärnor.När jag var liten mindes jag att jag alltid kände en underlig rädsla och tomhet inom mig varje gång jag såg upp mot stjärnorna.Och den känslan fanns kvar även nu när jag var äldre.

Vi stod där vid uppförsbacken av min pojkväns tomt.Nedanför backens slut låg den lilla röda trävillan som han en gång själv byggt tillsammans med sin far.Och bakom den låg en liten vacker insjö.På dagen var det en idyllisk syn.Men just nu ikvällens kalla mörker,tedde den sig väldigt kuslig.Dess hus och sjö blev med ens väldigt spöklik.Ännu mer spöklik blev sjön när jag plötsligt kom att tänka på det min pojkvän hade berättat för mig ,när vi en dag under veckan som gått,hade suttit och ätit lunch hemma hos honom.Medans vi åt pizzan i hans mysiga kök,vars köksfönster vätte ut mot den lilla insjön bakom huset.Berättade han med stor inlevelse om en sägen som förtäljde att,för flera sekel sedan,det var när varken du eller jag var född,sa han.Skedde det ett mord på andra sidan sjön,bortom skogen som låg bakom denna sjö.Då på den tiden bodde det en skogshuggare och hans klena fru i en liten trästuga som var igenvuxen,näst intill.För ingen av dom orkade sköta trädgården.För dom var båda så gamla och skrala.Men så plötsligt en kväll när skogen sov och allt med den.Hördes det ett gällt skrik som skar som en kniv genom tystnaden i skogen,den natten.Och skriket kom just från den lilla stugan som låg helt ensam och öde,inte så långt ifrån den här sjön som min pojkvän just nu satt och berättade om.Som han dessutom nu bodde vid.Jag tänkte i mitt stilla sinne"att han vågar bo vid en sådan sjö där det en gång hade skett ett mord".För skriket var ju ett rop på hjälp. Det förstod ju vem som helst.Någon blev ju mördad av någon denna kusliga natt.Denna natt för flera sekel sedan.Endel säger att det var den gamla kvinnan som blev nerslängd i vattenbrunnen intill stugan,av gubben sin.Men ingen vet så noga.För sägner är ju sägner.Men dom är ju ändå kusliga, tänkte jag,där jag satt och försökte njuta av min pizza som hade svalnat för länge sedan eftersom jag knappt fått i mig en munsbit,då han berättat om den kusliga sägen.

Nu stod vi båda i kvällsmörkret och skulle ta farväl av varandra för ett tag.Vi hade stått på grusbacken intill min bil en stund.Så nu frös jag om mina tår.Men inget värmde så bra som hans kram.Sedan for jag iväg med min bil.På den tiden var inte bilen vit.Då var den svart och av en större modell och säker.Tur var väl det när jag nu skulle vara tvungen att kuska fram så många mil hem.Och nu var jag på väg.Vägarna var nästan toma på trafik.Bara jag kom åkandes.Det kändes kusligt och olustigt av någon anledning.Dom enda som gjorde mig sällskap på vägen var stjärnorna.Dom som jag var rädd för.Men det fick väl gå,tänkte jag.När bränslemätaren visade på sista sträcket,blev jag orolig.Och kände att jag var tvungen att snart hitta en bensinmack.Jag åkte en stund till.Plötsligt såg jag en obemannad bensinmack.Vad bra tänkte jag.Och blinkade till höger.Och svängde in.Bensinmacken låg ensam och öde.Och vägen var tom på bilar.Inte en själ fanns i närheten.Bara skogen och stjärnorna tycktes bli mitt enda sällskap den här natten.Kvällen hade övergått till midnatt.Alla sov...utom jag och stjärnorna.Jag klev ur bilen.Snön knastrade om skorna när jag klev ur.Det var kallt.Runt omkring låg bara en ödslig snötäckt skog.Nej fy,tänkte jag i mitt stilla sinne.Jag måste tanka snabbt.Men det tog sin lilla tid att få tanken full.Medans jag stod där och väntade på full tank.Hörde jag plötsligt ett gällt skrik.Jag blev kusligt rädd.Tittade mig snabbt omkring,men såg inget annat än skogen.Skriket hördes igen.Denna gång hörde jag att det inte bara var ett skrik.Det var ett rop.Någon långt där inne i skogen skrek"hjäälp"!Ropet lät väldigt ynkligt.Usch tänkte jag.Nä fy,jag vågar inte stanna en minut till.Kanske jag ändå hade blivit galen av sägnen som jag fått höra av min pojkvän.Jag hoppade in i bilen och for vidare.Vid det här laget hade jag hunnit bli kissnödig.Men vem hade inte blivit det,när man blivit så uppskrämd av den brutna tystnaden i skogen,som jag,tänkte jag.Men nu skulle jag bara köra raka vägen hem.Och inte stanna en enda gång mer under den här resan.Bara hem till tryggheten och hamsterhonan som fått sina sju små ungar under tiden jag hade varit borta.Det var verkligen en spännande upplevelse,att se dom nyfödda ungarna i buren.Det var annat än den otäcka sägen och det kusliga ropet på hjälp i ödemarken,vid bensinmacken ,tänkte jag den kvällen då jag krupit ner under mitt sköna täcke och släckte lyset...

Det var söndag. För vissa var det som vilken söndag som helst. Men inte för ulltussen, som hade haft svårt att somna kvällen innan. För hon visste att imorgon var det hennes 4-årsdag.Och matte hade sagt att ulltussen skulle få fattiga riddare på sin födelsedag.Fattiga riddare, vad var det, tänkte ulltussen och funderade på det halva natten. Men, tillslut somnade hon.Hon sov gott, när hon väl hade somnat.

På natten drömde hon att hon vandrade på en landsväg någonstans, hon visste inte riktigt vart?det var i varje fall en tidig sommarmorgon i det vackra landet. Plötsligt fick hon syn på något en bit bort på ängen, som låg längs med den grusväg hon nu vandrat på. När hon kom lite närmare såg hon en brun häst och bredvid hästen som betade på ängen, satt en ung man. Han var klädd i riddarutrustning. Han såg ut att vara ledsen. Ulltussen skuttade fram till den till synes sorgsna riddaren. Och frågade varför han såg så sorgsen ut."Det ser ut som att du har sålt smöret och tappat pengarna",sa ulltussen. Då tittar riddaren upp för första gången på henne, sedan ulltussen upptäckt honom, och såg förvånat upp på ulltussen som nu var framme vid riddaren, och sa ? ack, om du visste hur fattig och ensam jag är och utan mat i flera dagar. Och om du bara visste hur många dagar och nätter som jag har spillt ut med att ha vandrat med min häst här på livets oändliga vägar, utan att ha hittat det jag söker, sa den sorgsna riddaren och fortsatte att tugga sakta på sitt långa grässtrå.

Sedan lade han sig på gräset och kikade försiktigt upp mot den varma solen och den ljusblå himlen som låg som en slöja över det vackra landskapet. Ulltussen lade sig också ner bredvid riddaren och nosade på gräset med sin blöta nos. Och efter en kort stunds tystnad frågar ulltussen försiktigt vad han hade letat efter i så många dagar och nätter. Riddaren fortsätter att blicka upp mot himlen men slutade att tugga på sitt grässtrå för en stund, och sa ?ack, kära lilla vän, jag letar efter lyckan?. Jaha! Svarar ulltussen och skuttade upp och satte sig på baktassarna. Men den finns ju överallt omkring oss, sa ulltussen och tittade på riddaren, och log. Jasså?gör den sa han förvånat. Så då menar du att jag har slösat bort mina unga dagar på att leta efter något som redan finns hos mig utan att jag har lagt märke till det?? Ja så är det?, svarade ulltussen och sa sedan, i morgon är det min födelsedag och du får väldigt gärna komma på mitt kalas. Så slipper du känna dig så ensam och olycklig mer. ?Ja, gärna? sa den sorgsna riddaren, som nu helt plötsligt inte alls var sorgen längre, eftersom han fått en sådan söt liten vän som ulltussen och just hade blivit bjuden på fint kalas.Sedan slog dom följe. Och ulltussen föreslog att hon skulle visa riddaren vart hon bodde. Så dom började den långa vandringen hem...

Söndagen kom och ulltussen vaknade och fick ett avlångt paket av sin matte med två röda rosetter på i ändarna och en bamsekram och en puss på sin blöta nos. Undra vad det kunde vara i paketet,tänkte ulltussen och viftade glatt på sin vita yviga svans,det var ett litet hundben...på eftermiddagen satte sig ulltussen i hallen och väntade på sin fattiga riddare medans matte höll på i köket. Snart var det dags att äta.Men någon fattig riddare dök aldrig upp..bara på tallriken.Och den smakade allatiders riddare..!

En gång för länge sedan när världen fortfarande var oskyldigt ung.Och jag med den.Älskade jag att klippa och klistra och måla.Precis som alla andra barn älskar att göra när dom är små.

Det var kväll.Tusentals stjärnor skådades på den mörka himlen.Som så många kvällar förr.Men den här aftonen skiljde sig från andra aftnar. Ni kanske undrar varför.
Jo,för det var nämligen Julafton.Då alla barns ögon tindrar som mest.
Jo,det kan ni tro att dom gjorde på mig just den kvällen,då jag öppnade julklappen och fick se den finaste julklapp jag någonsin hade sett,tyckte ju jag då,på den tiden.Då man blev glad för ingenting,tycktes det....
Målafärg och penslar låg i det andra lilla paketet.
Nu skulle det målas,tänkte jag.Och tiden skulle flyta på snabbt.När man har något roligt att pyssla med går ju alltid tiden snabbt,upptäckte jag snart trots att jag var liten och tappad bakom en vagn.

Och det gjorde den,tiden gick.Dagar blev till månader och månader blev till år.
Men så en dag då jag plötsligt befann mig i framtiden,kom det plötsligt en dag en trend,som sa att man kunde köpa "vuxenmålarböcker" i bokhandeln.
Och så en härlig Julaftonsmorgon fick jag en sådan vacker målar bok i min ägo,av min äldsta dotter,på självaste Julafton.Och i den kunde fantasin åter få flöda och få liv i alla dess färger igen,som förr i världen.Så jag "klev in i den förtrollade skogen" en eftermiddag då jag inte hade någonting att göra.Och så vitt jag vet,är jag kvar där än...

Trädens kala grenar i den kalla vinden frös,tyckes det som.
Men våren var dock inte långt borta från oss,som man kunde inbilla sig,vissa dagar när mer snö föll ner på den frusna marken.Då kändes det som att man levde i Narnija där det var evig vinter.Men inget varar för evigt.
För allting har sin tid.Och nu är det frostenstid.Då allting i naturen vilar i väntan på vårens återkomst.

Det var onsdag,alla barnen där hemma hade studiedag.Och kunde därför sova tills dom själva behagade att vakna.Det kunde väl vara skönt,sådär mitt i veckan för dom.Jag åkte iväg och jobbade som vanligt.När jag väl kom hem,satte jag igång med maten.Jag gjorde köttfärssås och spagetti idag.För igår mumsade vi i oss en familjepizza.Det var väl alla undommars favorit,kunde jag tänka mig.
Det var onsdagkväll.Dagen hade passerat fortare än jag hann blinka,tänkte jag för mig själv där jag vilade i min sköna soffa.Och tittade ut genom fönstret.Solen höll sakta på att försvinna långt borta i horisonten.
I väntan på morgondagen...

Det var tisdag,en ny dag och en ny vecka hade kommit.Jag hade just haft lunch hemma.Och sedan gått ut och gått med min lilla ulltuss i snöblasket.
Det var kallt och eländigt ute.Snön låg fortfarande kvar på vissa ställen på marken.Den eviga vintern,tänkte jag,skulle det aldrig bli vår någon gång.Man ville helst inte gå ut.Men ibland var man tvungen.

Så jag slängde på mig jackan och kängorna, kramade om min lilla ulltuss och kliade henne bakom dom svarta små öronen och sedan gick jag ut i kylan.
Och for iväg med min lilla vita bil till syateljen.
Där var det tyst och lungt idag.Man kunde visserligen höra en och annan bil.Men annars var det även lungt där ute med,som alltid i den här lilla byn såhär års.Allt låg vilandes.Allt låg i träda och väntade på våren.Som kröp sig sakta närmare.Och dagarna blev allt längre och längre.Och när dagen sedan led mot sitt slut hade jag sytt klart min vetekudde.Och då kom solen och lös upp världen en liten stund.Men sedan slocknade den åter...

Ännu en dag hade svävat förbi i den lilla kattens liv.Och dagen hade åter funnit sitt slut.Hon satt just nu och funderade på världen där utanför.Och på den långa natten.Hon tänkte för sig själv...ska jag bara sitta här på köksbordet och kika ut eller ska jag ta mig en promenad runt kvarteren och kanske kika in i skogsbrynet en stund.Hon var dock en ganska velig liten katt.Ibland visste hon varken vart hon ville vara just den dagen.Ute eller inne...eller ska jag vara inne eller ute.Det kunde vara ett mycket knivit val ibland.Speciellt när man var en sådan liten tokig katt som hon.
Men mattte hade ofta berättat för henne att livet inte alltid var så himla lätt.Men samtidigt hade hon även sagt att livet hade många val.Och det fanns många vägar att välja på.Ja,det fanns det ju faktiskt,sa katten för sig själv där den satt helt tyst och allena nu på köksbordet.Och stirrade ut genom köksfönstret.Men..som sagt...skulle hon gå ut i kväll..hm det tålde att tänka på.En sådan kylig och regning kväll som denna.Hm...visserligen fanns det ju väldigt mycket roligt att se där ute om natten.Det visste hon ju efter så många ljuva år som hon hade knatat runt som ung liten kavat flicka bland snåren i skogbrynet och många andra ställen som hon upptäckt.Men en sak hade hon ju stor respekt för och det var ju bilarna.Fy..tänkte hon...dom var inget att leka med.Hon minns en speciell kväll för,ja det var nog snart sju år sedan,då hade hon sett en gulspräcklig katt som låg på vägen.Sov han,var det det första hon tänkte.För på den tiden var hon ju så ung och blåögd.Nä..det klart han inte låg mitt på vägen och sov.Tok heller.Han var ju död den stackars kraken.Fy tänkte hon.Hur kan man körapå en sådan gul liten katt.Och samtidig,där hon stod och tittade på den gula katten,föll det en tår på asfalten.Nä..vad skulle hon göra nu,det fanns ju inte så mycket för henne att göra åt den lilla gula kraken,än att hoppas på att någon människosjäl tog hand om den när dagen grydde...tänkte hon.Och när hon tittade ner i asfalten hade det hunnit bildas en stor pöl där hon stått.Oj då tänkte hon.Sedan hade hon vandrat vidare...hem till värmen i stugan och lagt sig på lillmattes rottingstol där hemma.

Nej den här kalla och blöta marskvällen ville hon verkligen inte gå ut.Så hon vände på klacken och hoppade ner från köksbordet.Och la sig inne i klösbrädan som matte en gång hade fått av en snäll kompis som själv hade haft katt.Men inte just den gången då han hade gett bort den till matte.Då hade han varit kattlös.Om man nu kan säga så.Hon mindes hur glad hon hade blivit när matte hade tagit hem den till henne och ställt den i hallen åt just henne.Och perfekt var den ju verkligen att kunna krypa inn i,ibland bara för att vila men även ibland för att gömma sig för mattes vita ulltuss,som hade stor förmåga att alltid vilja busa med henne.Visst kunde ju det vara kul ibland.Men inte efter en lång natt ute i den stora vida världen..sedan hade hon somnat..efter alla malande tankar m världen utanför...lyssnade man riktigt noga,kunde man höra att hon snarkade..